Kära dagbok...
Livet leker för Anna Karlsson. Solen skiner, det luktar nyklippt gräs (som börjar gulna av värmen), tvätten torkar på nolltid och håret mitt har blivit något blekt av medelhavssolen. Solkrämen sitter där den ska och jag hoppas innerligt att vädret kommer fortsätta vara så här fint. Jag hoppas även att syrenerna slår ut snart så jag får känna doften av min födelsedag som är snart för övrigt.
Det är med både glädje och sorg jag inser att jag snart kommer lämna Frankrike. Glädje över att få träffa 3/4an, familjen och annat löst folk. Jag vill sitta på en balkong/terrass/filt och grilla/dricka/picknicka med härligt folk och ta igen allt jag missat när jag varit här nere. Men jag känner mig mer tom än glad när jag tänker på att jag ska lämna familjen här nere. Vem vet när/om jag kommer träffa dem igen? Kommer sakna när lillgrabben sätter sig i mitt knä efter sitt bad för att ge mig en kram och leka inte nudda golv medan han klär på sig. Kommer sakna att höra barnen säga (med härlig fransk brytning) Anna Karrrrrrrrrlsson! Jag berättade för familjen att jag alltid kallas Karlsson eller Anna Karlsson så hädanefter kallar barnen mig Karrrrrrlsson. Blir varm i hjärtat och tänker på 4an varje gång;)
Men det jag ser mest fram emot nu är att få hit Elin. Om 4 dagar landar hon i Marseille och hon kommer göra sista tiden här nere ännu bättre!
Oj, vad djupt det blev! Nu är det dags att ta på sig pyjamasen (okej, jag har ingen bara en smaklösa t-shirt från -67 eller något), smöra in sig och kasta sig i sängen med datorn på magen och surfa vidare.
Sverige, vi syns igen om 15 dagar!
Ajöken
